Ingen har en kristallkula. Krig och kriser kan komma när som helst–och alla hanterar vi nödsituationer olika. Men finns det några regler eller riktlinjer för hur vi kan hjälpa andra när de behöver det som mest?
Psykologisk första hjälpen är en metod för att hjälpa människor under en kris eller katastrof. Individen du handskas med upplever ofta särskilt svår psykisk eller känslomässig ångest i samband med krissituationen.
Därför behöver du bemöta dem med lugn och närvaro.
Metoden bygger på principerna för krispsykologi och syftar till att ge stöd, stabilitet och praktisk hjälp i efterdyningarna av en traumatisk händelse.
De fem principerna bakom psykologisk första hjälpen är följande:
Lugn
Trygghet
Tillit
Samhörighet
Hopp
Målet är att minska påverkan av trauma i ett tidigt skede – och främja återhämtning. Det är ett icke-invasivt, icke-dömande tillvägagångssätt som kan nyttjas av alla, oavsett utbildning eller kvalifikationer.
Låt oss dela in metoden i tre huvuddelar för att underlätta: att främja säkerhet, att minska ångest och att underlätta återhämtning.
Här är psykologisk första hjälpen i tre steg:
Presentera dig med förnamn. Säg att du är där för att hjälpa till. Om platsen inte är säker, för du bort individen så snabbt som möjligt från den. Att främja den omedelbara säkerheten går före allt annat.
För att minska ångest måste personen kunna identifiera och hantera sina känslor – och känna sig fysiskt och känslomässigt trygg. Lugna och sansa personen genom att lyssna och vara närvarande. När du talar – tala kortfattat och enkelt. Skippa jargong och förkortningar. Pressa inte personen att beskriva den traumatiska händelsen, det kan göra situationen värre. Fråga istället efter problem och behov i nuläget – tänk: “Vad behöver den krisdrabbade just nu”?
För att underlätta tillfrisknandet måste individen kunna anpassa sig och klara av de förändringar som uppstått till följd av traumat. Därför är det behjälpligt att i ett tidigt skede hänvisa till hjälplinjer, jourtelefoner och annat som kan hjälpa personen bearbeta upplevelsen. Det finns mängder med psykiatriska mottagningar, krisstödsinstanser, sjukvårds- och hälsosinrättningar, samt stödinstanser inom kommunen. Mind* är ett tryggt alternativ att vända sig till.
*Lista över Minds stödlinjer:
Mind Självmordslinje Jour: 90101 (dygnet runt alla dagar)
Mind Föräldratelefon Tel: 020–85 20 00 (10 – 15 vardagar)
Mind Äldretelefon Tel: 020–22 22 33 (10 – 15 vardagar)
Vad ska man undvika vid kris?
Här är en Bereds tips på vad du ska undvika när du bemöter en individ i en krissituation:
Anta inte någonting om upplevelserna hos de drabbade. Fokusera istället på nuläget och hur du kan hjälpa till.
Sätt inte etiketter på de drabbades reaktioner. Använd inte ord som “diagnos, “störningar”, “sjuklighet eller ens “tillstånd”. Undvik att sjukförklara personen, helt enkelt.
Fokusera inte på personens svaghet, hjälplöshet, oförmåga eller misstag. Om du ska fokusera på dåtiden, nämn vad personen har gjort bra.
Fokusera på att vara lugn och stödjande i din fysiska närvaro. Alla drabbade varken behöver eller vill prata med dig.
Fråga inte om detaljer som rör vad som hände – undvik en “debriefing”.
Undvik spekulation och vilseledande information. Om någon frågar något som du inte vet, gör ditt bästa för att ta reda på svaret.
Hur hjälper man barn och tonåringar i kris?
Kom ner i ögonhöjd med barnet. Du kan huka dig eller sätta dig ner.
Barn har ofta svårt att sätta ord på sina känslor. Du kan hjälpa barnet med detta genom att benämna känslor som ledsen, rädd eller arg. Använd inte starka ord som “skräckslagen” eller “förskräckt”.
Fråga barnet för att försäkra dig om att du har förstått rätt, efter att du har lyssnat inkännande.
Använd ett enkelt och direkt språk. Metaforer är svåra att förmedla till små barn, samt svårfångade koncept som döden.
Tala inte ner till barnet. Använd ett normalt tonfall.
Är föräldrarna eller vårdnadshavarna närvarande? Då kan du försöka ge dem stöd också. Det kan hjälpa dem att i sin tur stötta barnet bättre.
Hur hjälper man äldre personer vid kris?
Tänk på att tala högt och tydligt om personen har problem med hörseln.
Anta inget baserat på ålder – var bara närvarande och öppen. Orsaken till att någon beter sig förvirrat har ofta mer att göra med situationen än åldern.
Om den äldre individen har psykiska problem, kan denne bli mer förvirrad och upprörd i miljöer som är okända. Om du märker detta ska du vara extra försiktig i ditt bemötande.
Hur hjälper man personer med funktionshinder vid kris?
Försök upprätta en miljö med lägre ljudnivå, samt i övrigt begränsade stimuli.
Tala direkt till individen; tala inte till en eventuell vårdare, om inte kommunikationen blir för svår.
Ha personens funktionshinder i åtanke. Om personen exempelvis är synskadad gäller det att du direkt ger dig själv till känna och berättar vem du är: "Jag är x; jag är här för att hjälpa dig". Tala långsamt och enkelt om kommunikationen är nedsatt (på grund av talförmåga, hörsel eller minne).
Även om det framstår som uppenbart, lita på personen som säger att denne har en funktionsnedsättning.
Är du osäker på hur du kan bistå med rätt hjälp? Fråga. Lita på svaret.
Har personen nedsatt syn? Erbjud denne din arm för vägledning genom en kaosartad miljö.
Finns det behov av skriftlig information? Fixa det.
